Den frågan har jag ställt mig själv så många gånger att jag börjar tröttna på att fråga. Man borde vara säker när man säger att man älskar någon för att om man inte är säker när man säger orden, då kan man ju inte älska den personen i dess rätta mening. Om det bara hade varit enklare i förhållanden och dessa inte hade bestått av så många problem, små som stora skulle det varit en känsla av frihet. Jag hade inte befunnit mig i denna situation som jag är i nu. Jag skulle inte sagt nej till någon annan för att bevara det jag har med någon som inte kan yttra tre vackra ord till mig, någon som inte uppskattar mig för allt jag är utan ständigt vill ändra på något.

Smärtan av någon annans behag att ändra är obeskrivlig och svår att kämpa emot. Hur kan man uppfylla ett krav som går ut på att man sänker sig själv till botten och stannar där så att den andra personen ska må bra och känna sig nöjd med sig själv. Till många av mina vänner har jag alltid sagt att om de befinner sig i en sådan situation ska de lämna sin partner, jag förstår nu varför det var så svårt för dem att lyssna. Denna gången är det svårt för mig att lyssna på mig själv.

Jag vill så gärna gå min väg ibland och börja om på nytt, men när den lilla masken i min hjärna börjar bita på mina hjärnceller säger jag nej fan jag kan inte lämna honom, varför ska jag lämna honom. För att han är girig och alltid bråkar med mig över pengar, men Gud där är min rädsla, att jag en dag inte kommer kunna köpa en tröja till mig själv utan hans tillstånd eller värst av allt att inte kunna köpa något till min älskade mamma utan hans tillstånd eller ständiga gnäll om att jag slösar på hans pengar.

Detta är min egna fälla, mitt egna fängelse, mitt misstag...